Flaskpost från P av Jussi Adler-Olsen, Bra Böcker, 2011
Hu jeda vilken bok. Hur kan så mycket ont komma ur tron på Gud? Flaskpost från P gör ingen bra frikyrkoreklam direkt, snarare tvärt om.
Allt börjar med en upphittad, men bortglömd, flaskpost och en osviklig vilja att tyda dess, sedan länge blekta, innehåll. Inledningsvis syns endast ordet HJÄLP. Sakta men säkert nystar kriminalinspektör Carl Mørck och hans två medhjälpare upp detta och inser att detta, tretton år gamla, meddelande kan kanske hjälpa två nödställda barn idag.
Mardrömmen är ett faktum och har varit det länge och för många. Vi får följa en man som tar sig många skepnader dels under hans tid som barn i en ytterst religiös familj, dels som familjefar med sambo och barn, dels som skoningslös mördare. I den sista rollen är han hämndlysten mot inskränkta godtrogna religiösa likasinnade som hans mor, far och styvfar och planerar samt infiltrerar för att straffa…vem? Parallellt med detta följer vi kriminalinspektör Carl Mørck, Assad och Rose/Yrsa på ”Cold Case” avdelningen i jakten på en kidnappare. Största frågan är varför ingen anmält barnen som saknade och ännu inte vill prata om det, saknas de ännu? Stundtals får man en pulshöjning och liksom inom sig ropar ”ja men skynda då för f-n”
Detta är tredje boken om/med Carl Mørck, men den första översatt till svenska. Man kan förstå avhandlingen att saker hänt i de två förra i och med att Carl har sin fd partner Hardy boende hemma hos sig av någon anledning, lojalitet? Carl själv är till sättet ganska lik Leif GW Perssons Evert Bäckström, lagom blandning av fördomsfull skithög och kärleksfull kollega. Jag tycker detta var en bra bok fast otäck, vad vet man om sina grannar, egentligen?
4:a /Maria
Hobbybibliotekarien 