Spill

 Spill av Sigrid Combüchen, Norstedts, 2010

En damroman står det på framsidan. Vad är det? Boken har 450 sidor och efter 200 var jag fortfarande frågande…Men jag läser vidare och på något sätt tar jag ställning i boken, för och emot. För Hedda , mot författaren och för Hedwig, underligt va?

Den gamla Hedwig Langmark kontaktar författaren angående en beskrivning av ett kort hon gjort i en tidigare bok och brevväxling, senare mail, börjar. Hedwig invaggas i tron att författaren bor i hennes ”gamla hus” och ber henne beskriva hur huset och omgivningarna ser ut nu. Sigrid vill hellre ta del av Hedwigs berättelser från 30-talet och hur livet var då. Vi får genom författarens brevväxling och egna eftersök lära känna Hedda (Hedwig som ung) och hennes umgänge.  Hedda har tre bröder där även Hedda tilläts ta studenten, men sen då…allt till spillo? Nä, jag tycker inte det och i kombination med den ”gamla” Hedwigs brev förstår vi att hon haft det bra, allt blev kanske inte som tänkt, men det blev på ett annat sätt i stället så spillt var inte hennes liv, långt ifrån.

Jag gillar unga Hedda som, sant eller inte, visar sin sexualitet och överlåter inte det till mannen, ensam.  Hon njuter av det och skaffar till och med ett pessar, fast hon inte är gift. Detta gick nog bara att göra i huvudstaden på den tiden, kan jag tänka, då alla kände alla på landsbygden på gott och ont.

Jag gillar gamla Hedwig som levt i nuet hela tiden. Ältar inte det som varit men förnekat inte heller.

Jag gillar inte författaren som ljuger för Hedwig för att på så sätt få henne att berätta mer om sig själv och livet på 30-talet. Ljuger om att hon bor i Hedwigs gamla hus och sen inte vill träffa Hedwig då hon på ålderns höst, efter över 10 års brevväxling, kommer till Sverige. På den allra sista sida (sid 450) kommer så dödsstöten i form av efterord och gör mig nästan förbannad. Jaha, varför läste jag denna bok då? Påminner starkt om känslan jag hade då jag läst sista raderna i Peter Englund och Kristian Petris bok Jag skall dundra. Lurad liksom…

Slutligen vill jag bara ge beröm till Sigrid Combüchen som skrivit en braroman men som  inte nödvändigtvis är en damroman.

Stark 3:a