Postcard killers av Liza Marklund och James Pattersson, Bonnierförlagen, 2010
Jag blir skeptisk då författarnas namn är tio gånger större än titeln på boken, det är glest mellan raderna och 112 kapitel på 360 sidor. Positivt, dock, är att det var lätt att läsa klart ett kapitel innan man somnade.
Jag valde ändå att läsa boken för jag gillar Liza Marklund. Lite krystad tycker jag nog att den är. Jag gillar att lära känna karaktärerna men här får jag ingen samhörighetskänsla. Lite bakgrund på de bägge huvudpersonerna får man efter hand men jag tycker ändå att det är tunt.
Ibland känns det som om de skrivit ovetande om varandra, ni vet, som man gjorde i skolan; skrev tio rader och vek bladet så att näste person bara såg sista raden så fick den skriva tio nya rader och vika…osv.
Handlingen kort: Två unga människor åker runt i Europa och drogar, dödar unga par, därefter stjäl de värdesaker och fotograferar noga. Strax före skickar de ett vykort till vad som verkar vara en brottsjournalist i stadens dagstidning. Strax efter ett nytt kort på offren som är arrangerade på olika sätt. Dessie Larsson, den svenska journalisten och tillika kriminolog, och Jacob Kanon, polis från USA är strax mördarna hack i häl. Ja, mördarna till och med fångas men släpps sedan av olika anledningar.
Jacobs dotter är en av mordoffren och han är näst intill besatt av att lösa detta.
Många mord hinner ske på många platser så det rör sig om flera mördare än två. Copy cats?
Trots de glesa sidorna och de överdrivna beskrivandet av allt så går boken att läsa, den röda tråden finns där hela tiden men nog tycker jag att Lisa Marklund skriver bättre själv.
Varför var Dessie och Jacob tvungna att bli kära, kan man inte vara singel och jobba i hop?
2:a, varken mer eller mindre
/ Maria E
Hobbybibliotekarien 