En morgon vaknade jag och det första jag tänkte på var Doggers Bankar. Kunde inte få det ur huvudet, googlade och landade på ön Doggerland och Maria Adolfssons karaktär Karen Eiken Hornby. Den fiktiva ön som ligger ”ovanpå” Doggers Bankar påminner mig om Shetlandsöarna och Karen får mig att tänka på Saga Norén i serien Bron…Festivaldagen Oistra är över och Karen vaknar upp, svårt bakfull, på hotell vid sidan av sin chef, Jounas. Inte bra, tänker hon och smiter ut tidigt och tar bilen hem. Senare samma dag meddelas det att chefens exfru blivit mördad och hon får leda utredningen, då det verkar som om det är Jounas som dräpt exet. Vem kan ge honom alibi? Alla utfrågas och samtidigt försöker Karen göra sig en bild av offret. Varför och av vem, men framför allt varför? Vad kan hon ha gjort för att sluta så? Ledtrådar åt alla håll och kanter, småstölder och vittnesmål från förr dyker upp och pusslet läggs sakta men säkert, samtidigt som Karen tvingas bearbeta sitt eget förflutna.
Adolfsson är formidabel på att använda adjektiven, hon fullkomligt överöser oss med detaljer som ibland är lite too much, och Karen beskrivs på detta sätt av en kollega: ”trots hennes brist på social polityr och en del påfrestande egenheter har hon alltid gjort ett bra jobb”. Varför måste alla poliskvinnor vara lätt asociala, på gränsen till Aspberger eller på annat sätt udda? Jo, jag vet att ingen vill läsa om ”normala” kvinnor- de är bara sååå tråkiga.
Boken är bra men plotten tycker jag mig känna igen, kanske det också var en del av min dröm.
3:a blir det // Maria E
Hobbybibliotekarien 