Irene Panik av Carin Hjulström, Forum, 2014
Jag gillar Hjulströms böcker, lätta och underhållande och lämnar en glad känsla efter sig. Så även denna. Iréne Pährsson, 48, bor på landet med man och tre barn och en hel hoper djur. Detta var inte vad hon drömde om som ung, men nu är hon fast på gården och helt tagen för given av familjen. En dag ser hon sig omkring och tänker NEJ, nu är det nog. Hon hittar på en figur som skall föreläsa om Kaos och Ordning, för är det något hon kan så är det att reda upp kaos. När hon berättar sina planer för maken Björn, säger han att ”det går inte”. Han skall flytta, han har träffat en annan…Iréne blir så förbannad att hon drar direkt.
Sen går det liksom ”på räls” fast inte raka spåret för Iréne. Olika möten är som vägskäl och den enda gemensamma nämnaren är att hon aldrig verkar dömande utan bejakar det mesta, men kan också säga ifrån. Det ena leder till det andra och till andra som så småningom slutar i ett meteoritnedslag i Lekvattnet. Iréne som inte är nånting, enligt sina barn, har en otrolig förmåga att lösa alla problem som kan tänkas uppstå…men vad beror det på? Var det Björns svek, meteoritnedslaget eller bara tron på sig själv som gör att allt faktiskt går bra, och nu kliar det inte längre under huden…
”Man gör som man alltid har gjort och tror att det är rätt, bara därför” säger Iréne vid ett tillfälle och nog är det väl så, även i en villaägares ekorrhjul, ibland måste man stanna upp och se sig om. Och inte förrän Iréne dragit inser Björn och barnen vad hon egentligen betytt och gjort på gården. Ja, ni vet det där: Man saknar inte kon förrän båset är tomt…
Skön läsning, lite för mycket som händer, kanske, men skön läsning
3:a // Maria E
Hobbybibliotekarien 