Kriget är slut av Morgan Alling, Forum, 2010
Morgan Alling förknippar jag med ”Tippenklubben” som sändes
i mitten av 90-talet. Två killar med oranga kepsar på en soptipp som lärde oss
att återvinna och sortera rätt. Jag gillade dem jättemycket fast jag var vuxen
då, hade inte ens egna barn. Tyvärr blev hans framträdande i Boden inställt då
han var med i Let´s dance fast jag vet inte om det hade med varandra att göra.
Nåväl, Morgan gillar jag och då boken kom ut och man kunde höra honom berätta om sin barndom ville jag läsa boken.
Vad säger man…skönt att han inser att han själv är oskyldig till det hela och kunnat gå vidare. Det är väldigt sällan barnens fel. Jag blir så trött på vuxna som inte tror att barn inte förstår då man pratar med dem, vilket barn många gånger inte gör, men barn ser, uppfattar och lyssnar och drar egna slutsatser. Gör jag si händer så och gör jag så händer si osv. Men framförallt ser de vad den vuxne gör, hur de luktar och går/talar på då de har ex druckit alkohol. Avsaknaden av kramar och rädsla för slag gör dem förvirrade och då beter de sig irrationellt i en utomståendes ögon men helt logiskt i hemmet. Morgan noterar, i en av klasserna, att två av barnen har det precis som han hade hemma och inser att han inte är ensam.
Alling skriver om fulla vuxna och vuxna som borde bry sig om barnen, ledare som drogar och förgriper då de fått förtroende. På ett nyktert sätt utan bitterhet men med lite hat beskriver han sin barndom. Jag undrar hur han skall hämnas övergreppen eller om han redan gjort det, och hur?
Bra bok, inget sentimentalt trams utan raka rör.
4:a får den av mig / Maria E
Hobbybibliotekarien 