Vattnets förbannelse av Abraham Verghese, Brombergs, 2025
Nobelprisklass på detta 925 sidor långa epos som tar mig genom Indien under nästan ett sekel, är kanske att ta i, men den är bra. Historien börjar 1900 och Mariamma är 12 år och skall giftas bort, det bara är så. Då hennes pappa är död är det farbrodern som bestämmer. Hennes mamma gör allt vad hon kan för att förbereda flickan för en hustrus bestyr. Trots att bröllopet nästan inte blir av, blir det varaktigt och respektfullt, kanske till och med kärleksfullt till slut.
Vi är sedan i 1919 och Skottland och får följa Digby på sin resa mot att bli doktor och lämnar GB för Indien där det finns mycket stort behov av doktorer. Dessvärre blir han bättre och med omtyckt än huvudläkaren och obehagliga situationer uppstår och spott och spe utdelas. Han tar sin tillflykt till en leprakoloni som behöver en doktor.
Tillbaka till 1908 och Mariamma förlorar fostersonen samtidigt som hon föder deras första barn, Baby Mol. 1923 föds så Philiopose. De önskar att han ska bli läkare, men han vill bara läsa och skriva. Han träffar senare Elsie som bara vill skapa med händerna. Maken som Mariamma senare förstår är analfabet lider av ”åkomman” och håller sig från vatten med flit, Jojo hade samma åkomma och höll sig från vatten. Philipose försöker lära sig simma men det går inte och han retas för det.
Så hoppar det farm och tillbaka i tiden parallellt och Mariamma blir den klippa som alla litar på och liven kretsar kring. Till och med hennes make förstår vikten av en mor och hämtar hem hennes mamma. Livsöden möts, krockar och skiljs. En lågmäld historia där Philiposes dotter, namne till Mariamma, tar över läkarstafettpinnen och börjar forska på vad åkomman är, egentligen, och precis som Elizabeth i Lektioner i Kemi väljer ett manligt yrke blir hon utsatt för sexuella trakasserier som hon löste på ett underbart sätt. Opiumberoende, en trogen elefant och Baby Mol som fick vara lycklig i sitt liv, trots mycket olycka runt om
Hela boken osar av Indien och det har jag inte känt sedan jag läste den 940 sidor långa Shantaram för dryga 10 år sedan
För Kastväsendets rätt och fel, hur man når framgång utan att kränka och tigga, utan att få det att se ut som om någon gjorde nått bra, känns igen. Var boken för lång…utan summeringen i slutet kanske boken aldrig fått ett slut.
3:a // Maria E
Gray´s Anathomy, var inte samma populära serie jag sett utan en illustrerad anatomibok…
Hobbybibliotekarien 