Skjut apelsinen av Mikael Niemi, Rabén&Sjögren, 2010
Upproriskt, otyglat, rått, rakt, roligt och sorgligt står det på baksidan av denna bok. Jag vet inte om jag skall säga ungdomsbok eller inte för jag blev osäker då jag läste. Jag skrattade och oroades omvartann och kände mycket igen mig från gymnasietiden. Var själv naturare men kände mig aldrig riktigt hemma i klassen. Huvudpersonen dör 4 gånger i boken, hur många liv har man? Vad han heter kommer aldrig fram, då boken är i jagform. Pålle lär man känna, lite, och det är den oroande delen och den som ger boktiteln en förklaring. Men varför det är så viktigt att träffa apelsinen förstår man först senare. Lavendel är en tuff tjej som får många att lyfta på ögonbrynen men varför är det inte fler som gör något?
Detta är en form av dagbok och skrivaren är en duktig iakttagare, frustrerad och förälskad skriver han dikter som mamma inte får se, men, som han i smyg publicerar på esteternas anslagstavla. Iklädd mammans städrock gör han eget uppror efter att ”dött” första gången. Boken har 16 kapitel…eller är det kapitel, läsaren kan förledas att tro detta om man inte läser noga. Slutligen är det fem monoliter och ett efterord och allt slutar inte bra.
Jag blev glatt överraskad av denna bok. Gillar Niemis språk och struktur. Det känns nästan självupplevt och det gör boken genuin.
Rekommenderas från 16 år.
Klar 3:a // Maria E
Hobbybibliotekarien 