Dödens vik

Dödens vik av Kate Rhodes, Printz publishing, 2024
På framsidan läser jag ”En klassisk brittisk deckare med ett fascinerande persongalleri, dolda hemligheter och en krypande, klaustrofobisk spänning” och ”Det här var faktiskt en helt underbar bok”. Till viss del håller jag med, om detta hade varit den första och enda brittiska deckare jag läst men nu tycker jag nog att denna mest var en upprepning på Ann Cleeves och Elisabeth George. Alldeles nyss läste jag tredje delen om kommissarie Matthew Venn och södra England, denna bok tar mig så långt västerut jag kan komma och lite till Scilly-öarna, se karta. Det var lite annorlunda, men inte så mycket mer annorlunda än Shetlands-öarna det är dessvärre en upprapning på nästan exakta scenarier som både Venn och Lynley drabbas av; mord nära vattnet, sjöräddingen, öbo/bybo skall utvisa egen rättvisa, men ingen yppar sanningen, tidvattnet, polis som kommer tillbaka till sitt ursprung. Ja, ni hör. Historierna är så lika att de skulle kunna vara AI-genererat där man bara bytt ut vissa ingredienser. Här är det en ung kvinna som hittas drunknad och man misstänker först pojkvännen, sedan familjen, sedan hittas pojkvännen också död och en massa oegentligheter förekommer på ön

Boken i sig är det inget fel på, språket är bra och mycket beskrivande och jag lockas att Googla på scilly-öarna, har aldrig hört om dem innan, så det var nytt. Men jag retar mig bara på alla likheter, eller är det så att alla är så på engelska landsbygden?
Jag gillar inte heller då en kvinna skriver om en man i jagform, det känns inte trovärdigt och jag förstår inte denna knarksmugglarhistoria, även om det är den som är avgörande i slutet och det som i alla fall skiljer dessa tre deckare åt.
4:a för boken, om det är den första brittiska deckare man läser
2:a för fantasilös återupprepning av tidigare brittiska författare, svårt att hitta ämnen som inte redan är tagna kanske?
3:a // Maria E