Svarta Björn

Svarta Björn av Björn Olofsson och Rafael Edholm, Bazar, 2025
Roman är de noga med att säga, ingen fastställd sanning, men det skulle kunna vara så här. Året är 1899 och januari, kallt som satan, då Anna, senare kallad Svarta Björn, flyr från Norge över fjället och tas om hand av rallarlag 52 som blivit av med sin kocka. Mycket skit får hon stå ut med, förfrysning sedan spott och spe från de andra kockorna, särskilt Maja. Det skall byggas järnväg, kosta vad det kosta vill. Skit i samer, skit i liv, bara spräng och bygg, det är Wilkinsson, ingenjören, som räknat ut hur de skall mötas om de spränger från båda hållen genom berget Nuolia. Anna blir populär bland männen men fattar tycke för en, Viktor, och det retar män och kvinnor. Samepojken Urbi är nyfiken och vill lära mer men måste också axla familjens ärenden då farfar dött och pappan nästan mördas av rallare med annat syfte än att dra järnväg. Bra och dåliga män och kvinnor skildras. Våldtäckter och avsugningar blandas med droger och fylla samt försök till resonemang med samerna. På sommaren är det fest efter löning och man far till Kiruna eller Narvik för fest, horor och dobbel. Många slösade bort alla de tjänat på en rejäl fylla. Anna och Viktor planerar att sticka när sommaren kommer men Anna kommer inte längre än till rallarkyrkogården i Tornehamn. Hon dör endast 22 år gammal, ihjälslagen. Troligen hade hon inte levt mycket längre då hon troligen även hade TBC.
Jag hade stora förväntningar på denna bok men blev ganska besviken, gillade inte alls språket, men nog förstår jag att det säkert var både grovt och mustigt i verkligheten men passar sig inte i skrift, fittor och kukar och andra kroppsdelar används flitigt. Jag börjar felsöka…ordet mecenat känns felplacerat på sid 125. Välgörare hade varit bättre ord. Tillsammans klarar vi allt, säger Svarta Björn till Urbi syftande till att rallare och samer måste komma överens…gick inge vidare. Men ”Det var dans bort i vägen…”tonsattes faktiskt 1899. Men åkte man på tågtak och hade man båtsex på Torneträsk med styva bröstvårtor? Ja, kanske, det kändes bara så främmande att det skildras på detta sätt. Hette det redan då saxofonbjörkar?
Jag tycker att det märks att det är män som skrivit boken och att fantasin skenar lite, men det är fiktion. Bilden på bokens framsida är tagen av fotografen Borg Mesch och jag kan varmt rekommendera:
Borg Mesch-Drömmen om fjällen av Hans Andersson, Prisma förlag, 1986
Utöver nämnda bild finns många bilder tagna på fjällen vid just den här tiden…Otroligt fina bilder.
Svarta Björn får en 3:a, Drömmen om fjällen en 4:a // Maria E