Fristaden

Fristaden av Lena Sundström och Jens Mikkelsen, Norstedts, 2024

”Vinnare av Svenska deckarakademins bästa debut”. På framsidan är det en bild på vad jag skulle kalla stort sanatorium. Rebecca Rönn, en ”kändis” i Malmö hittas död, och då har hon legat länge på en avskild plats utan att någon reagerat desto mer, är kroppen illa åtgången av diverse djur. Då kroppen dessutom tros vara en uteliggares, skickas inte kroppen till rättmedicinska för undersökning som om brott skulle antas, tar det 9 dagar innan en presstalesperson tar till orda och utredning dras igång och man bekräftar att det är Rebecca Rönn. Vi följer två papperslösa pojkar, Ali och Hamid, som råkat snubbla över Rebeccas väska, utan att se henne. Kortet fungerar ett tag och telefonen går inte att kränga. När de upptäcker att de är efterlysta gömmer Ali väskan hos Abbas, en äldre man som bara vill göra rätt för sig men som nu skall utvisas. Han antas vara gängledaren och häktas.

Anne, en utrikesreporter, har blivit dumpad av sin man som nu lever med bästa vännen Klara gör att Anne packar och åker till Skåne för att komma närmare den försummade dottern, det går så där. Hon träffar istället Sven, en ungdomsförälskelse, som inte får blomma upp. Sven å sin sida har fått SMS och signalmeddelande från Rebecca och en lista på utländska namn, innan hon försvann och nu behöver han hjälp av Anne och alla hennes kontakter för att reda i ärendet. Abbas är fel person som polisen gripit. Någon högt uppsatt vill röja dem båda ur vägen, men hur hänger allt ihop? Ali hittas halvdöd under tågspåren och Hamid är försvunnen, Abbas är häktad och Sven utsätts för sexköpsfälla som får familjen att nästan rasera. Sökandet tar Anne från Turning Torso till Kiruna och tillbaka till Malmö och djupt ner under tågspåren och högt upp i samhället.

Tänkte först, vilken lång bok, 440 sidor, men de gick fort att läsa. Efter 200 sidor insåg jag att jag läste ”tunna blå linjen” ur ett annat perspektiv. En rolig mening fastnade jag för när Anne beskriver sitt nyinköpta hus, sett IRL: ”Lite som att vakna upp med en främling och inse att man gift sig på fyllan”

Jag gillar det jag läser och det perspektiv som skildras, Inte polisens som vanligt utan från journalist/reportersidan. Jag kan också störa mig på Abbas och hans situation, en man som vill bo i Sverige, jobba, betala skatt och hjälpa till, inte kan få göra det medan andra får begå otaliga brott men alltid går fria. Vi som läser brottsböcker vet ju att det alltid är maken som är den skyldige om frun försvinner/dödas. Men denna gång har han ett vattentätt alibi av en mycket betrodd person i Malmö. Det är skillnad på lort och pannkaka får också Nico erfara då han inser att han är offeranoden i gänget han umgås med, inte värd ett skit egentligen.

Klar 4:a // Maria E