Tiga som muren av Maria Adolfsson, Wahlström & Widstrand, 2024
Den sjunde delen om poliskvinnan Karen Eiken Friis på den fiktiva ön Doggerland och det kändes som om detta är den sista, Adolfsson knyter ihop säcken på ett bra sätt, tycker jag, men det kan ju vara fel…
Under Mittsummerfirandet med släkten på Noorö blir Karen inkallad för att luska lite i ett samtal om en försvunnen man på samma ö. Samtidigt får systern Helena ett obehagligt besök i sitt hus där hon ombeds att inte säga ett ord till. Dessa två händelser hör inte alls ihop men bara det att Karen frågar runt om den försvunne mannen rubbas cirklarna bland öns män och djungeltelegrafen går het. Firandet med släkt och vänner kommer att inkludera Helena som får träffa andra sidan av släkten men ger också Karen en chans att prata med kusin ”MC-ledare” enskilt och nu börjar hon förstå varför Helena fått meddelandet att tiga. Noorös ”Rickard Rättrådig” har inte riktigt rent mjöl i påsen och för att det inte skall komma fram under Karens utfrågningar är han beredd att slänga Karen utför stupet men hindras i sista sekunden. Det avslöjandet gör att de två systrarna tar tag i Helenas hotbrev och det tar dem till Stockholm för att göra nästa ”grej” med korrumperad polischef på Doggerland och knarklangare av stor rang i Stockholm.
Karen har ju fyllt 50 men inte förrän vallningarna kommer över henne blir hon överlumpad av åldern som några tidigare påpekat, men hon förnekat. Jag tycker nog Karen har blivit lite mer rund i kanten och lite mer ansvarstagande men fortfarande är hon lite för dålig på att dela med sig, kanske för att hon har lite svårt att lita på folk. Det känns dock som att hon kommer till ro i denna bok vilket gör att jag får känslan av att det är den sista. Inga ”cliffhangers”. Gillar Adolfssons värld.
4:a // Maria E
Hobbybibliotekarien 