Sönderlandet

Sönderlandet av Johan Ripås, Polaris, 2021
På baksidan läser man: ”Det har gått ett år sedan Nora Wagners närmaste kollega sköts till döds. Både hon själv och hennes kollegor anser att hon borde ha kunnat stoppa mordet, och mardrömmarna förföljer henne. Hennes närmaste chef skickar iväg henne på en nyinrättad tjänst i skärgården för att ge henne tid att läka.
Men ute bland öarna vilar sedan länge dolda hemligheter och när en ung kvinna faller ihop medvetslös på polisstationens golv dras Nora in i ett händelseförlopp långt större än hon kunnat ana. Till slut vet hon inte vem som är vän och vem som är fiende. Tre år tidigare reser en kolonn av svenska läkare och FN-soldater genom Kongo för att rädda liv. När de blir kidnappade av gerillan och placerade i fångläger finns det bara ett sätt att överleva: att hålla ihop gruppen, vad som än händer.”
Nora lider av tydlig PTSD, även om det inte sägs, trots hjälp finns mardrömmarna kvar och ständiga påminnelser av kollegor om sin uselhet och brist på agera gör inget lättare. Devisen: ”Vad som händer i Kongo, stays in Kongo” håller på att brisera och många känner sig hotade. Att dessa två händelser skall stråla samman i ett ö-område dit just Nora skickats för att utreda båtmotorstölder är helt osannolikt, men sker ändå. Kollegan Edwin är för närvarande den enda hon kan lite på och även för honom är det på väg att gå dåligt, ute på Sönderlandet, där män har levt och uppfostrats av män och mammorna har gått åt. De ligger, alla tre, på tryggt djup, där det andra regler som gäller. Ingen bör lägga sig i och har inte så gjort sedan WW2
Jag gillar Nora och Ripås berättelse, för vad vet man om sig själv, på djupet, egentligen då man aldrig satts i en sådan situation där man skall leva eller dö, döda eller dödas?
3:a // Maria E

Johan Ripås är journalist och programledare för Utrikesbyrån på SVT, under ett antal år var han SVT:s utrikeskorrespondent i Afrika. Sönderlandet är hans fjärde bok.