Spökfången

Spökfången av Jens Henrik Jensen, Polaris, 2020
Avslutande delen i Nina Portlandtrilogin och denna gång följer vi två parallella händelser vi följer:
En PTSD soldat som har sin egen hämndrunda och dödar tre personer, varav två av dessa är gängkriminella, dock olika gäng, så gängen blir hämndlystna.
En ”spökfånge” som fraktas från (via) Island till Rumänien, ingen skall veta om detta. Men han lyckas övermanna besättningen och planet landar brutalt på stranden utanför Esbjerg.
Hänger dessa ihop? Nina blir satt att följa uppflygplansolyckan trots att den verkar vara en vanlig ovädersolycka istället för att utreda gängskjutningarna, det gör henne irriterad och störd. Men flygolyckan var ingen olycka och fler passagerare fanns med än som var angivet, men var finns denne nu och vem är han? Terrorist, företagare, make och pappa till fru och barn i Sverige? När soldaten och fångens vägar korsas på ett helt otroligt sätt får historien en annan vändning. Ninas son, Jonas, tas på bar gärning då han försökt snatta dartpilar på sportaffären, han hävdar sin oskuld och skyller på kamrater som givetvis nekar.
Även denna bok är för lång med förmycket förklarande text men i mitten ungefär kommer äntligen Nina på att hon måste vara sig själv, inte knyta nävarna i fickan, pejla läget och stämma av innan man talar, nä direkt konfrontation är vad som gäller, enda vägen till framgång. Jag skrattar lite och tänker på ett citat av Arne Anka:” Att tänka före man talar är som att torka sig i röven före man skitit”
Det blir mycket skummande då fångens identitet och varför han är fånge inte blir begriplig förrän i slutet. Soldatens hämndaktioner är lättare att begripa och att han råkade vara på fel plats vid fel tillfälle och hata fel personer gjorde att han hittades, men av politiska skäl försvann…
3:a även denna gång// Maria E