Jävla Karlar av Andrev Walden, Polaris, 2023
”En gång hade jag sju pappor på på sju år, De här är berättelsen om de åren” Detta är de inledande orden i boken där vuxne Andrev ser tillbaka på barn Andrev som försöker förstå och anpassa sig till den plats i livet han är, då och där. Papporna är Växtmagikern, Konstnären, Tjuven, Prästen, Mördaren, Kanotisten och Indianen. Indianen är den ”riktige” pappan och han finns alltid hos Andrev som en fond, inte att han jämför men undrande. Papporna är riktiga män och jag förstår rubriken väl och det börjar Andrev också göra då han hör samtal mellan mamman och väninnor där män beskrivs som jävla karlar i ledsna-, glada-, förälskade-, sårade-, och arga ordalag. Han inser ju själv att han är man och skall han också växa upp till en jävla karl?
Är papporna i rätt ordning tar det, i boken, ända till Mördaren, innan mamman en dag säger till Andrev: ” Dessa jävla karlar och deras våld, jag vet inte hur de hittar mig men det gör de alltid. Det har de alltid gjort.”
Insprängt bland dessa pappor finns syskon, vänner, skolbyten, kärleken, flyttar och andra reflektioner som fastnat, fast de kan vara triviala, men de har fastnat ändå.
Jag tycker mycket om språket och boken och jag hoppas Avdrev Walden skriver nästa bok om mamman. För är det så som mamman säger? Att det hennes fel att männen slår, är det hon som är en våldsmagnet?
4:a // Maria E
Hobbybibliotekarien 