Djuphamn

Djuphamn av Tove Alsterdal, Lind&Co, 2023

Tredje och avslutande delen i Ådalentrilogin och jag känner Neejj!!, då jag läst klart, skall det sluta så här? Eira är höggravid och är satt i skrivbordstjänst. Vems barnet är vet hon ännu inte men de båda tänkbara papporna är med på resan, verkar det som. Kanske är det ingen av dessa Eira egentligen vill ha som barnets pappa utan hellre GG som nu funderar på att sluta som polis. Vi skrivbordet var det alltså men ett lik som fiskas upp från Ångermanälven kan väl inte skapa en alltför betungande utredning, liket är ju ändå dryga 50 år gammalt. Vem mannen är lyckas de identifiera med hjälp av DNA och rekonstruktion och det visar sig ha en koppling till amerikanska desertörer från Vietnamkriget som kommit till Sverige för att komma undan kriget, men istället hamnat i en annan konflikt i Sverige och där mött sitt öde. Eiras mor som numera bor på hem avslöjar en djupt dold hemlighet och brorsan Magnus fattar äntligen att han sitter i fängelse för fel sak. Men Eira känner inget för barnet, tycker hon, har inte förberett något, tänker inte på barnet i första hand och känner kanske att hon kommer att bli en dålig mamma, hennes egen var ju inte så bra, Eira dög ju aldrig, det vara bara Magnus, hela tiden. Men luktar det inte brand?? Jo det brinner hos grannen Allan, han måste räddas och in rusar Eira…
Jag gillar verkligen Alsterdals sätt att skriva och jag kommer att sakna Eira, språket och alla de personer som finns i Eiras närhet likaså orten Lunde med all tung historia som ligger som en våt filt över bygden. Inga sidor är i onödan alla 347 sidor behövs och trots alla utmärkelser som ramlat in över Alsterdal är jag nog mer glad åt den historia jag fått berättat för mig som jag inte hade en aning om innan de hittade den döde mannen i älven.
Good Job!! 5:a // Maria E