Säkerhetsklass TRE av Kerstin Loenberg, rabén&sjögren, 2021
Ännu en bok som är 100 sidor för lång och som hade gjort sig bättre av att vara kortare, lite för mycket upprepningar, tyvärr. Boken är ”en dystopisk spänningsroman om en värld skrämmande nära vår egen”, läser jag på baksidan. Linn som är 18 år lever med sina bröder i utkanten av stan, där de kan hitta boende utanför samhällets kontroll. För har man inget chip under huden har man heller inget värde. Har man chip under huden kontrolleras man av samhället men att byta säkerhetsklass är nästan omöjligt, lägsta klassen får slita slav för högre klasser och det vill ju ingen med hög klass mista.
Lever man utanför får man leva på det folk skänker eller slänger eller så måste man helt enkelt stjäla och det är vad Linus gör en dag, och det av en kommunhöjdare. Det renderar till en stor razzia bland utanförsfolket och för Linn öppnas en dörr-”Kom här!!” Snabbt väljer hon att göra det valet och hamnar hemma hos Alexander som för tillfället är ensam hemma. Men det är en av rikingarna…och nu kommer pappan hem med anledning av razzian, han tillhör de högsta bland säkerhetsfolket.
Linn kan inte smita, då åker hon fast och får ett chip monterat på halspulsådern, hon vill heller inte stanna, hur hon än väljer är hon fast. Det är nu boken kunde kortats lite för det är lite för mycket längta efter brorsorna, vara tacksam för sitt chip på handen (undantaget har Alex pappa fixat) chans att få jobba, bo i familj, studera, smärtor i buken och ferier på helgen med Alex. Det blir tillslut lite uppror om att man behandlar folket utanför inhumant men det hela slutar nästan som i Rosemarys baby med acceptans. Allra sist säger Linn till Alex: Ok, skall vi ligga då…
Kanske hade jag velat att man jobbat vidare med det som beskrivs i slutet av boken om varför det är som det är: ”Man behöver bara kunna grundläggande addition och subtraktion. Om det finns tio äpplen och samhället säger att nio äpplen ägs av Tenglins eller Johanns Clarén (rikt folk- min anmärkning), hur många äpplen blir kvar till de andra? Oj vad få. Ja, men så är det. De andra får väl ta sig i kragen och fixa sina egna äpplen. Vara sin egen lyckas smed. Ja men det finns ju inga fler äpplen så hur skall de fixa sina egna äpplen? Måste man inte dela för att alla skall få äpplen? Nja. Det går nog ändå. Om man bara vill.” Och när de väl försöker fixa sina egna äpplen blir det Razzia och andra påföljder.
Men så är det i världen nu. De som har måste avstå mer för de som inget har. Ingen svår matematik, i teorin…
2:a// tja, mer blir det inte, Maria E
Hobbybibliotekarien 